Pappa, jag saknar dej...

Det är så otroligt jobbigt. Det känns så overkligt, men när man börjar tänka efter och tänker att jag kommer alldrig mer att träffa honom, jag kommer alldrig att få vara i hans närhet på det sättet så känner man verkligen att det är sant. Det är en förjaevlig känsla. Jag älskar honom så mycket, jag behöver verkligen honom här!  När man är på kyskogården och tänder ljus, det går inte att beskriva... Jag älskar min pappa så otroligt mycket och jag är inte hel utan honom vid min sida. Det finns inte ord, inget som beskriver mer än mina tankar.
Vila i frid.

(LL) <3


 Vart ska jag ta vägen,?
Allt som jag saknar...


En dag, lika kall som den kyligaste vintern.
En natt, lika varm som den varmaste sommardagen.
En morgon, en kväll,     En tid.
Som varar så länge vi minns.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0