Emelie*

♥

Jag har verkligen människor som bryr sej om mej.
Jag känner mej alltid så ensam, det känns jämt som om jag är den enda människan som finns... Men igentligen så har jag hur många som helst! Och jag måste då säga att jag hellre har bara en som står mej otroligt nära och många på håll, istället för att det skulle ha vart tvärt om. Men jag har för det första min familj och sen så har jag alla mina vänner och bekanta. Och faktiskt så har jag precis kommit på att dom bryr sej om mej så otroligt mycket mer än jag trott.

Jag vet inte varför, men jag har vart otroligt deprimerad ett bra tag nu, jag har haft så mycket att tänka på... Men nu, ÄNTLIGEN, börjar det ge med sej. Jag sover bättre på nätterna, jag är gladare och har löst nästan alla mina ekonomiska problem.
Jag har känt mej så ensam och trott att jag inte haft några vänner kvar, men ack så fel jag har haft! Till att börja med så har jag omedvetet avfärdat alla vänner när dom har velat hitta på någonting eller liknande, det ser jag nu i efterhand. Jag har helt enkelt inte orkat med mej själv, och därför så har jag låst in mej i min lilla bubbla.
Men nu känns det bättre, allt ska bli bra nu!

Jag behöver tid för mej själv.
Jag har verkligen tagit tid till mej själv hur länge som helst nu, men jag behöver mer tid. Låt mej få den tid jag behöver, för jag håller på och reparerar mej och bygger upp mej själv igen. Det har vart svårt när Alfons har vart här, han har plågat mej omedvetet.
Det har inte vart riktigt hundra mellan mej och Kim (som ni säkert redan förstått), men det är på bättringsvägen nu.

Och sist men inte minst så har det hänt en hel del obehagla saker i mitt liv.
Tillexempelt så finns det en person som betyder oerhört mycket för mej, hon är som en extra mamma, och hon är min största förebild. Hon är så otroligt stark och målmedveten, hon är bäst på allt helt enkelt!
Men hon är sjuk, riktigt sjuk, och jag vet inte hur lång tid hon har kvar... Det är svårt, för jag vet inte ens vad jag ska göra för att stötta henne, eller vad jag ska göra för att hon ska få vara lycklig sista tiden. Jag vet heller inte hur jag ska bete mej när jag träffar henne, för att allt känns så overkligt, och jag vet inte hur jag kommer att klara mej när hon inte längre finns vid min sida.
Hon är den som hjälpt mej mest, den som alltid funnits vid min sida, och den som alltid lyssnat och stöttat mej. Hon har inte alltid hållit med mej om saker och ting, och hon har heller inte alltid förstått, men hon har heller aldrig låtsas som det, utan hon har vart ärlig och sagt precis som hon tycker och tänker.
Och det kommer att göra så otroligt ont att förlora henne, hon står mej lika nära som pappa, och värre smärta har jag aldrig vart med om, som när pappa dog. Jag är rädd, för jag vet inte hur jag ska klara det här... Jag har alltid haft henne att luta mej mot, och bygga upp mej tillsammans med igen, men vem ska nu hjälpa mej med det?
Jag ska försöka att göra allt för att ta vara på den tiden som finns kvar, och göra det bästa av situationen, men först måste jag bara komma på hur...

Jag har kommit rätt nära Kims pappa, vi brukar prata ibland, och det känns jätte bra! Han är jätte hjälpsam och trevlig, vi har inte riktigt haft någon kontakt innan, så det är jätte kul att vi har det nu. Han ska ju ändå bli farfar snart. :)
Jag vet inte, men vi har inte riktigt tagit oss tid till att lära känna varandra innan, så det känns skönt att vi tog igen det nu innan bäbisen kommer, det är alltid kul med lite extra stöd.
Det gör mej glad.

Jag är inte ensam, men ibland känns det som det.