Emelie*

...Jag minns den allt för väl.
 I hela mitt liv har du funnits här för mej. Du har varit min största förebild, och den starkaste människan jag vet.  Jag har alltid kunnat prata med dej om allt, och det jag lärt mej av mina samtal med dej kommer jag alltid att bära med mej.
 Inte bara du, utan även restan av din familj (och med familj menar jag även, Karin och Matte med familj, Karin och Pu, och även Tias och Inger) har vart helt otrolig! Ni har allihopa funnits här för oss i vått och torrt. Ni har hjälpt oss med allt ni kunnat. Och om man ställer sej frågan vad riktig och ärlig vänskap är, då kan man bara titta på er så har man svaret precis framför sej.

Jag glömmer aldrig den dagen på sjukhuset, då du berättade för oss att det inte fans något mer att göra. Tårarna bara rann! Du grät du också, och visade Leon för sköterskorna och berättade så stolt för dom att du var hans mormor. Du tackade mej för att att du iaf hade fått uppleva det här, att du iaf hade fått blivit plast mormor innan din tid var över. Du var så stolt!
Och jag glömmer aldrig heller hur glad du var över att det fakiskt var eran familj vi åkte till först och visade upp Leon. Du var så lycklig över att jag, Kim och Leon stannade till hos er på väg hem från BB, så att du fick hålla i Leon, se honom och faktiskt vara mormor.

Din familj, är min familj, och så har det alltid vart.
Tänk alla gånger vi dansat till nordmans låtar, alla dagar i vår stuga på sommaren, alla söndagar på ockelbo badet, och alla andra underbara stunder vi delat.

När utredningarna om övergreppen var i fullgång, då fans ni där, hela familjen, som det starkaste stödet man någonsin kunnat drömma om. Ni handlade åt oss, lyssnade på vad vi hade att säga och hjälpte oss med precis allt ni kunde. Ni har vart helt underbara!

Och Pia, jag minns vad du sa till mej. När du gjorde allt du kunde för att hjälpa mej efter att jag och Kim gått ifrån varandra, och jag kände mej så dum att ta emot allt du gav...
Då sa du till mej; Emelie, det jämnar ut sej... När jag går bort, då får du hjälpa mej. Då får du ta handt om Maria åt mej, för det kommer hon att behöva.
Och det ska jag göra, så gott jag kan. Jag ska inte bara finnas här för henne, utan för hela din familj, jag ska göra allt jag kan föratt hjälpa dom, även om jag aldrig någosin kommer att kunna hjälpa dom på samma sett som dom hjälpt mej.

Pia, det bor en ängel i mitt rum!





Det jag skrivit nu, är nog rätt osammanhängande och ganska svårt att förstå.  Och för er som inte kände Pia, så kan jag aldrig beskriva med ord hur hon var, för Pia var den mest otroliga människa jag någonsin träffat. Och hon levde verkligen för dagen, hon älskade livet, och klagade inte över att vara sjuk, istället gjorde hon det bästa av situationen...
Styrka och mod, det hade hon gott om! ♥

Och nu är jag säker på att hon har gett både Kim och pappa både en rejäl utskällning men även en stor kram och all kärlek hon har att ge. Och nu får hon vara med Harry, hennes pappa (som alltid kallade mej för Michaela, han sa alltid att jag borde ha hetat det, för jag såg ut som en sån) och det är har hon nog längtat efter. Pia hade så otroligt mycket att ge, och än är hon nog inte klar.


Pia.
♥

Pia och Maria.
♥

Pia, Loa och Manne.
♥

Det finns en sång som säger allt, som värmer när det blåser kallt...