Emelie*

Jag gjorde ju min andra dag (den här veckan) på kristellen idag...
...Precis som jag hoppats så gick det mycket bättre än igår. Självklart är det riktigt jobbiga dagar, och huvudet svämmar över av information! När dagen är slut är man verkligen helt slut, både känslomässigt och kroppsligt!
 Igår var jag riktigt självsäker innan lunchen, jag trodde inte att det här skulle bli några problem alls, då jag känner att jag för tillfället har ganska bra kontroll på mina ätstörningar, men självklart tog jag ut segern i förskott...

Jag vill inte gå in mer detaljerat på vad som hände, då jag känner mej riktigt besviken på mej själv, och dessutom en gnutta misslyckad efter gårdagen. Men som sagt, idag gick det mycket bättre!

Imorgon har vi en annhörig dag, då annhöriga är välkommna att under ca en timmes tid få tanka lite information. Då sitter det ju naturligtvis några av de som jobbar på kristallen med alla annhöriga, och jag vet inte riktigt hur det kommer att fungera, men jag antar att det blir som en slags föreläsning fast på ett annat sätt. Kanske lite mer som en diskution där de både får prata själva, får information, och en massa annat.
 Hur som helst, INGEN annhörig till mej kommer att finnas på plats... Jag kanske är självisk, men jag kan inte låta bli att känna mej lite besviken.  Jag tänker att, om "de" inte ens kan offra en timme av sitt liv till att finnas där och lyssna och lära sej hur de på bästa sätt ska kunna hjälpa mej, och informeras om vad det är som händer i min kropp och hur mitt tänkande fungerar, hur mycket tar "de" min sjukdom på allvar då? Jag kommer att skämmas då alla andras annhöriga kommer dit, när inte en enda av mina kommer.
 Det kommer att bli riktigt svårt för mej att lyckas klara mej till en frisk diagnos då jag inte har någon närstående som är redo att hjälpa mej ur det här. Jag behöver ju allt stöd jag kan få nu...
 Tar "de" sej inte tid nu, så kan "de" inte komma och säga att jag inte försökt hjälpa "de" att förstå mej och mina känslor kring det här sen, för nu hade "de" sin chans.


Mina nära är de absolut finaste människorna som finns, och jag älskar de så otroligt högt. Det är absolut inte meningen att hänga ut någon eller att lägga skuld på någon, men det är så här jag känner, och just nu är jag riktigt ensam och har ingen annan än tangentbordet att vända mej till...