Förlossnings berättelse.
På tisdagskvällen satte mina förvärkar (som jag haft sen en längre tid tillbaka) igång och började bli kraftigare och mer intensiva. Så höll det i sej hela natten, och jag vaknade stup i kvarten och kunde inte sova ordentligt. Nog för att det hade tilltagit och blivit mer smärtsamt så var det fortfarande lugnt, jag kunde hantera det hur bra som helst och skrattde mest när värkarna kom...
...Men jag kände på mej att det var på G, så jag ringde mamma och bad henne hämta Leon och lämna honom på dagis så att jag kunde bada och vila mej lite.
Jag och Trouble följde med Joel när han skulle in till sjukhuset, och passade på att ta morgonens promenad där i krokarna undertiden.
Jag ringde upp till förlossningen och bad om att få komma upp och kika läget för att vara säker på att det inte bara var förvärkar...
Jag och Joel åkte ut med vovve till valbo och lämnade honom hos bror innan vi styrde tillbaka mot sjukhuset och förlossningen. Nu hade värkarna tilltagit ännu mer men var fortfarande inte riktigt regelbundna.
Vi kom in till förlossningen runt 11-halv 12 (?), där vi började med att mäta kurvan innan vi tog en titt där nere för att se om jag hade börjat öppna mej. Det hade inte hänt mycket och jag hade öppnat mej ynka 1 cm, så vi åkte hem och tänkte att det blir ju inget idag iaf...
Vi la oss på soffan hemma och kikade film och åt massa godis, sen slocknade Joel medans mina värkar kom allt tätare och började bli rätt jobbiga. Vid 16 tiden var det så pass jobbigt att jag ringde förlossningen igen och sa att jag nog ville komma in för att kolla läget ännu en gång, men att det kanske tog en stund innan vi skulle åka. Jag tänkte att jag nog skulle stanna hemma ett tag till utifall att det verkligen var dags, då jag inte ville bli hemskickad med dom här värkarna igen...
Jag väckte Joel och vi packade det sista som skulle med innan vi återigen styrde bilen mot förlossningen.
Där skulle vi såklart, som vanligt, börja med att mäta kurvan, men jag var tvungen att kissa först, och när jag väl satt där och kissade så gick vattnet, vilket var en jätte läskig känsla.
Sen tog jag några värkar (då jag, precis som med Leon, hade riktigt täta värkar från start) innan jag väl la mej på sängen för att äntligen kunna kolla kurvan.
Nu började det att göra riktigt ont och jag klarade inte av att ligga still och mäta kurvan längre, klockan var då runt 17-17:30, så vi tog en ny kik där nere och insåg att det hade hänt en hel del, jag var redan öppen 5 cm!
Vi fick göra ett sista UL (för att försäkra oss om att det verkligen inte var ett till säte) på en gång, sen fick vi gå raka vägen till vårt förlossningsrum, där jag fick byta om så snabbt jag bara kunde. Värkarna tilltog och det gjorde så ont att båda mina ben SKAKADE sjukt mycket, jag kunde knappt stå längre!
Jag hade bestämt mej för att klara förlossningen utan bedövning, och helst utan lustgas också. Men det slutade som med Leon, jag avstod helt från smärtlindring, men bodde i lustgasmasken, som hjälpte mej att kunna slappna av och jobba bättre med värkarna, som kom allt tätare.
16:30 var jag öppen fullt, och 16:45 tillkom krystvärkarna, som jag kämpade som tusan med. Allt hade gått så fort och Corey han inte vila mellan värkarna, och orkade därför inte jobba på så bra själv. Hjärtljuden började sjunka, och dom kallade in en läkare som bestämde att vi skulle ta till sugklockan för att hjälpa honom på traven innan hjärtljuden gick ner för mycket.
Klockan var 19:05 och sugklockan han aldrig kopplas på, utan Corey kom precis då, men sa ingenting och var helt blå. Jag förstod direkt att något inte var som det skulle, och dom tog med sej både Joel och Corey och försvan iväg...
Jag blev informerad om läget, och fick veta att dom blivit tvugna att hjälpa Corey att få igång andningen med hjälp av syrgas, och att han återhämtat sej fort, men var tvungen att stanna uppe på barn för observation, och att jag inte fick åka upp till honom än på ett tag.
Jag var tvungen att sy några enstaka stygn, men blödde rätt mycket för att min livmoder inte ville dra ihop sej ordentligt, och fick ett dropp, som stimulerade livmodern till att dra ihop sej, påkopplat.
Och där låg jag, och tjatade om att få åka upp till Corey, i 2 timmar, innan Joel kom ner till mej igen. Och vad skönt det var med hans sällskap, och vad skönt det var att äntligen få dela den här stunden med honom efter allt slit!
Vi fick lite fika och var tvugna att fördriva tiden i ytterligare 2 timmar, innan vi ÄNTLIGEN fick åka upp till underverket!
INte förrän nu fick jag veta vikt (2996) och längd (46.5).
Vilken känsla, vilken lycka! Jag trodde inte det var möjligt att återuppleva precis samma lycka och känsla en gång till, men där hade jag fel!
Glädjen spred sej innom mej när jag såg lyckan lysa i Joels ögen, och jag kunde verkligen UPPLEVA JOels kärlek till Corey, och till mej... Det är helt obeskrivligt!
Då Corey fick stanna kvar på barn, fick jag och Joel vår platts på BB, där vi bara behövde stanna 2 nätter innan vi fick flytta ner till ett eget rum med Corey. Där blev vi kvar till på söndagen då vi fick åka hem på permission , bara över natten...
Vi åkte tillbaka på måndagen och lämnade massa prover och undersökte prinsen innan vi ÄNTLIGEN blev utskrivna och kunde andas ut ordentligt.
Det var helt otroligt underbart att få komma hem, vara hela familjen samlad, och glädjas åt att vi har varandra.
Jag är så otroligt lycklig och det är så kul att se hur stolt Leon är över att ha blivit storebror, och hur duktig han är.
Jag är numera en 2 barns mor, som är så lycklig så!
...Men jag kände på mej att det var på G, så jag ringde mamma och bad henne hämta Leon och lämna honom på dagis så att jag kunde bada och vila mej lite.
Jag och Trouble följde med Joel när han skulle in till sjukhuset, och passade på att ta morgonens promenad där i krokarna undertiden.
Jag ringde upp till förlossningen och bad om att få komma upp och kika läget för att vara säker på att det inte bara var förvärkar...
Jag och Joel åkte ut med vovve till valbo och lämnade honom hos bror innan vi styrde tillbaka mot sjukhuset och förlossningen. Nu hade värkarna tilltagit ännu mer men var fortfarande inte riktigt regelbundna.
Vi kom in till förlossningen runt 11-halv 12 (?), där vi började med att mäta kurvan innan vi tog en titt där nere för att se om jag hade börjat öppna mej. Det hade inte hänt mycket och jag hade öppnat mej ynka 1 cm, så vi åkte hem och tänkte att det blir ju inget idag iaf...
Vi la oss på soffan hemma och kikade film och åt massa godis, sen slocknade Joel medans mina värkar kom allt tätare och började bli rätt jobbiga. Vid 16 tiden var det så pass jobbigt att jag ringde förlossningen igen och sa att jag nog ville komma in för att kolla läget ännu en gång, men att det kanske tog en stund innan vi skulle åka. Jag tänkte att jag nog skulle stanna hemma ett tag till utifall att det verkligen var dags, då jag inte ville bli hemskickad med dom här värkarna igen...
Jag väckte Joel och vi packade det sista som skulle med innan vi återigen styrde bilen mot förlossningen.
Där skulle vi såklart, som vanligt, börja med att mäta kurvan, men jag var tvungen att kissa först, och när jag väl satt där och kissade så gick vattnet, vilket var en jätte läskig känsla.
Sen tog jag några värkar (då jag, precis som med Leon, hade riktigt täta värkar från start) innan jag väl la mej på sängen för att äntligen kunna kolla kurvan.
Nu började det att göra riktigt ont och jag klarade inte av att ligga still och mäta kurvan längre, klockan var då runt 17-17:30, så vi tog en ny kik där nere och insåg att det hade hänt en hel del, jag var redan öppen 5 cm!
Vi fick göra ett sista UL (för att försäkra oss om att det verkligen inte var ett till säte) på en gång, sen fick vi gå raka vägen till vårt förlossningsrum, där jag fick byta om så snabbt jag bara kunde. Värkarna tilltog och det gjorde så ont att båda mina ben SKAKADE sjukt mycket, jag kunde knappt stå längre!
Jag hade bestämt mej för att klara förlossningen utan bedövning, och helst utan lustgas också. Men det slutade som med Leon, jag avstod helt från smärtlindring, men bodde i lustgasmasken, som hjälpte mej att kunna slappna av och jobba bättre med värkarna, som kom allt tätare.
16:30 var jag öppen fullt, och 16:45 tillkom krystvärkarna, som jag kämpade som tusan med. Allt hade gått så fort och Corey han inte vila mellan värkarna, och orkade därför inte jobba på så bra själv. Hjärtljuden började sjunka, och dom kallade in en läkare som bestämde att vi skulle ta till sugklockan för att hjälpa honom på traven innan hjärtljuden gick ner för mycket.
Klockan var 19:05 och sugklockan han aldrig kopplas på, utan Corey kom precis då, men sa ingenting och var helt blå. Jag förstod direkt att något inte var som det skulle, och dom tog med sej både Joel och Corey och försvan iväg...
Jag blev informerad om läget, och fick veta att dom blivit tvugna att hjälpa Corey att få igång andningen med hjälp av syrgas, och att han återhämtat sej fort, men var tvungen att stanna uppe på barn för observation, och att jag inte fick åka upp till honom än på ett tag.
Jag var tvungen att sy några enstaka stygn, men blödde rätt mycket för att min livmoder inte ville dra ihop sej ordentligt, och fick ett dropp, som stimulerade livmodern till att dra ihop sej, påkopplat.
Och där låg jag, och tjatade om att få åka upp till Corey, i 2 timmar, innan Joel kom ner till mej igen. Och vad skönt det var med hans sällskap, och vad skönt det var att äntligen få dela den här stunden med honom efter allt slit!
Vi fick lite fika och var tvugna att fördriva tiden i ytterligare 2 timmar, innan vi ÄNTLIGEN fick åka upp till underverket!
INte förrän nu fick jag veta vikt (2996) och längd (46.5).
Vilken känsla, vilken lycka! Jag trodde inte det var möjligt att återuppleva precis samma lycka och känsla en gång till, men där hade jag fel!
Glädjen spred sej innom mej när jag såg lyckan lysa i Joels ögen, och jag kunde verkligen UPPLEVA JOels kärlek till Corey, och till mej... Det är helt obeskrivligt!
Då Corey fick stanna kvar på barn, fick jag och Joel vår platts på BB, där vi bara behövde stanna 2 nätter innan vi fick flytta ner till ett eget rum med Corey. Där blev vi kvar till på söndagen då vi fick åka hem på permission , bara över natten...
Vi åkte tillbaka på måndagen och lämnade massa prover och undersökte prinsen innan vi ÄNTLIGEN blev utskrivna och kunde andas ut ordentligt.
Det var helt otroligt underbart att få komma hem, vara hela familjen samlad, och glädjas åt att vi har varandra.
Jag är så otroligt lycklig och det är så kul att se hur stolt Leon är över att ha blivit storebror, och hur duktig han är.
Jag är numera en 2 barns mor, som är så lycklig så!
Kommentarer
Trackback
